Ordlista

17 Kontroll och provning

17 Kontroll och provning 2018-05-23T14:17:14+00:00

17.1 Sammanfattning

För att försäkra sig om att slutprodukten får en hög och jämn kvalitet används olika kvalitetssystem, prover och kontroller. Företagets egna kvalitetsmål, tillsammans med de krav som ställs ifrån kundens sida, avgör vilken typ av kontroller och prov som kommer att göras. Här beskrivs olika exempel på kvalitetssäkringssystem och kontroller i beläggningsprocessens olika steg.

Kvalitetssystem
För att försäkra sig om att produktionen bedrivs på det sätt företaget önskar upprättas rutiner för arbete och dokumentation enligt ett system. Vilket system man använder väljs med fördel ofta utifrån de krav kunden ställer på leverantören. Ansvaret för slutproduktens kvalitet ligger på alla som deltar i produktionskedjan, givetvis, men det formella ansvaret för kvaliteten i enskilda projekt utses av företagen. Platschefen kan åläggas detta, men ofta utses en kvalitetsansvarig som då inte har det övergripande ekonomiska ansvaret. Tre olika typer av system är:

* Certifiering (t ex ISO 9001) innebär att företaget arbetar efter kvalitetskraven i en så kallad standard. Ett oberoende kontrollorgan har kontrollerat att systemet efterlevs och därefter certifierat verksamheten. I systemet ingår både löpande interna och externa revisioner. Vissa ”centrallaboratorier” väljer även att införa ackreditering. Medan certifiering enbart gäller företagets kvalitetssystem, innebär ackreditering att man tittar specifikt på hur laboratoriet behärskar varje enskild analysmetod.
* Medlemskap i en branschorganisation. Som medlem lovar företaget att följa det överenskomna kontrollsystem som organisationens medlemmar fastställt. Ett exempel på en sådan organisation för kross och grusprodukter är Sveriges Bergmaterialindustri (SBMI).

* Interna egenkontroller av produktionen och kvaliteten på den levererade produkten. Där är det företaget själv som väljer på vilket sätt arbetet ska skötas och vilka kvalitetsmål man vill sätta upp.

Beställarkrav
Beställarkraven på utförande och slutprodukt varierar. Vilka krav som gäller står oftast att läsa om i förfrågningsunderlaget. Vanligen används någon av följande kravspecifikationer: AMA Anläggning -och Trafikverkets regler för bitumenbundna lager, TDOK 2013:0529. För flygplatser finns kraven specifierade i ”Arbetsbeskrivning för flygfältsarbeten”. Dessutom finns beställare som har egna utförande- och kvalitetskrav, t ex kommuner och hamnar. Beläggningsarbeten kan även upphandlas med funktionskrav, vilket innebär att beläggningens funktion finns specificerad men att utföraren väljer material och konstruktion. Kraven från beställaren är då oftast ett maximalt hjulspårsdjup i beläggningen under ett visst antal år.

Provningsmetoder
Provningsmetoder för produktionskontroll och leveranskontroll finns i första hand som SS-EN-metoder (gemensamma europeiska standarder som i Sverige ges ut via SIS) men kan även finnas som FAS-metoder, Vägverksmetoder (VVMB) samt Trafikverksmetoder (TRVMB). I kapitel 17.2 ges kortfattade beskrivningar av vanligen förekommande provningsmetoder. För fullständig information om vilka parametrar som skall provas enligt specifikationerna för asfalt, bitumen och stenmaterial, samt information om beteckningar, titlar, provningsutrustningar, precision mm hänvisas till Trafikverket, http://www.trafikverket.se respektive www.sis.se.

17.2 Sammanställning provningsmetoder

Provningsmetoder förändras ständigt och det är viktigt att man följer med i uppdateringen. Metoder för beläggningsbranschen är i huvudsak gemensamma europeiska standarder, s.k. CEN – metoder, med beteckningen SS-EN. Dessa har ersatt tidigare FAS-metoder, VVMB- och TRVMB-metoder. Metoderna finns att beställa och läsa på Internet.

Nedan följer några av de vanligaste metoderna

Marshallinstampning
SS-EN 12697-34 Marshall Test; Enhet: %
Denna metod beskriver framställning av provkroppar enligt Marshall. En sådan provkropp är avsedd att efterlikna väl packad beläggning av samma massa beträffande hålrumshalt, vattenkänslighet (ITSR) och Prall m.m.

Bild 17:01 Marshallinstampning

Bild 17:01 Marshallinstampning

Skrymmdensitet
SS-EN 12697-6 Bulk density; Enhet: g/cm3
Denna metod är avsedd för bestämning av skrymmdensiteten hos en provkropp av bituminös beläggning eller laboratoriepackad massa. Under förutsättning att provkroppens hålrumshalt förmodas understiga 7%.

Bild 17:02 Bestämning av skrymdensitet

Bild 17:02 Bestämning av skrymdensitet

Kompaktdensitet
SS-EN 12697-5 Maximum density; Enhet: g/cm
Metoden är avsedd för bestämning av kompaktdensiteten hos ett prov av asfaltbeläggning eller massa.
Kompaktdensiteten är förhållandet mellan provets vikt och provets kompaktvolym. Kompaktvolymen bestäms med hjälp av en pyknometer. Som utfyllnadsvätska används vatten.

Bild 17:03 Kompaktdensitet

Bild 17:03 Kompaktdensitet

Hålrum
SS-EN 12697-8 Void characteristics; Enhet: vol.
Denna metod är avsedd för beräkning av hålrumshalten hos provkroppar av asfaltbeläggning eller laboratoriepackad asfaltmassa. För beräkningen används värden från bestämning av skrymmdensitet och värden från bestämning av kompaktdensiteten.

Bild 17:04 Beräkning av hålrum

Bild 17:04 Beräkning av hålrum

Bindemedelshalt
SS-EN 12697-1 Binder content; Enhet: %
Metoden är avsedd för bestämning av halten bindemedel i en asfaltbeläggning eller asfaltmassa som extraheras med klorerat kolväten. Massan vägs, därefter tvättas bindemedlet bort med ett lösningsmedel, varefter ny vägning sker efter torkning. Viktdifferensen blir då bindemedlet.

Bild 17:05 Bindemedelshaltsbestämning vid extraktion med lösningsmedel och ultraljud (Infratest)

Bild 17:05 Bindemedelshaltsbestämning vid extraktion med lösningsmedel och ultraljud (Infratest)

Kornkurva
SS-EN 933-1 particle size distribution; Enhet: %
Metoden innebär en siktningsanalys med en serie siktar, varvid den finaste siktens maskvidd på 0,063 mm. Genom analysen erhålls en siktningskurva, som är baserad på direktvägning av de olika fraktionerna.

Bild 17:06 Bestämning av kornkurva

Bild 17:06 Bestämning av kornkurva

Penetration
SS- EN- 1426; Enhet: mm
Bestämning av penetration innebär att man mäter hur djup en standaliserad nål sjunker ned i ett noggrant tillverkat bitumenprov under givna betingelser av temperatur, last och tid. Det antal mm nålen sjunker ned i bitumenet betecknas som penetrationstalet.

Bild 17:07 Penetration

Bild 17:07 Penetration

Mjukpunkt
SS- EN 1427; Enhet: grader
Mjukpunkt är den temperatur vid vilken en stålkula faller igenom en bitumenskiva av provet och sedan faller en sträcka av 25,4 mm när provet och kulan värms i ett vattenbad vid en given uppvärmningshastighet.

Bild 17:08 Mjukpunkt Kula och Ring (K&R)

Bild 17:08 Mjukpunkt Kula och Ring (K&R)

Dynamisk kryptest
SS-EN 12697-25 Dynamic creep test; Enhet: µe (mikrostrain)
Denna metod är avsedd för bestämning av permanent deformation hos en provkropp av asfaltbetong genom pulserande belastning. Kropparna gyropackas eller uppborras i beläggning med diameter 150 mm. Deformationen uttrycks som en relation mellan provkroppens ursprungliga tjocklek och hur mycket provkroppen deformerats av belastningen.

Bild 17:09 Dynamisk kryptest

Bild 17:09 Dynamisk kryptest

Vattenkänslighet
SS-EN 12697- 12 Water sensitivity; Enhet: %
Denna metod avser bestämning av vattenkänsligheten hos provkroppar av asfaltbeläggning- massa. 50% av provkropparna vattenmättas under 7 dygn, återstående provkoppar torrlagras. Förhållandet i procent mellan draghållfastigheten hos de vattenmättade och de torrlagrade kropparna anges som vattenkänslighetstal.

Bild 17:10 Vattenkänslighet (ITSR)

Bild 17:10 Vattenkänslighet (ITSR)

Prall
SS-EN 12697-16 Abrasion by studded tyres; Enhet:cm3
Denna metod är avsedd för bestämning av slitagevärde hos asfaltbetong genom kulnötning. Provkropparna kan vara framställda på labbet eller uttagen ur en beläggning genom borrning.

Bild 17:11 Prall

Bild 17:11 Prall

Flisighet
SS-EN 933-3 Flisighetsindex; Enhet: f-tal
Metoden är avsedd för bestämning av flisighetstalet hos en given stenfraktion. Flisighetstalet uttrycker förhållandet mellan kornens medelbredd och medeltjocklek.

Bild 17:12 Flisighet

Bild 17:12 Flisighet

Sprödhet
SS-EN 1097-2 Motstånd mot sönderdelning; Enhet: vikt %
Denna metod är avsedd för bestämning av hållfastheten hos en given rensiktad fraktion av stenmaterial vid slagpåkänning. Med sprödhetstal menas den andel av provet, som efter behandlingen av en fallhammare som vid siktning passerar den vikt som motsvarar den minsta kornstorlek för fraktionen.

Bild 17:13 Sprödhet

Bild 17:13 Sprödhet

Kulkvarn
SS-EN 1097-9 resistance to wear by abrasion from studded tyres – Nordic test; Enhet: Kulkvarnsvärde (K-värde)
Denna metod är avsedd för beställning av nötningsmotståndet hos en rensiktad fraktion. Metoden kan tillämpas på såväl krossat som okrossat material. Med kulkvarnsvärde menas den del av provet – uttryckt i viktprocent – som efter behandling i en standardiserad kvarn (roterande stålbehållare) med vatten och stålkulor passerar sikt 2,0 mm.

Bild 17:14 Kulkvarn

Bild 17:14 Kulkvarn

17.3 Planering

För att utföra en hållbar beläggning med kvalitet krävs planering i form av materialval och förundersökningar.

Stenkvalitet
Kvaliteten på stenmaterialet bestäms genom kontroll av flisighet, sprödhet och kulkvarnsvärde. Kraven (i tex TDOK – Bitumenbundna lager 2013:0529) är satta utifrån den mängd trafik som vägen ska bära. För att kunna beräkna lämplig bindemedelshalt och beläggningstjocklek måste även densiteten hos stenmaterialet bestämmas.

Bitumenkvalitet
Valet av bitumenkvalitet avgörs av vad som prioriteras. Ska man välja ett hårt bitumen, som står emot tung trafik och deformationer bättre eller ett mjukt bitumen som klarar rörelse i vägkroppen och som dessutom tål värme/kyla växlingar något bättre? Man måste även ta hänsyn till att all bitumen hårdnar med tiden av oxidation och åldring. Efter ett antal år skiljer det inte mycket i hårdhet.

Tillsatsmedel
För att förbättra massans vidhäftning (dvs bituminets vidhäftning mot stenmaterialet), viskositet, stabilitet m.m. kan flera olika mer eller mindre beprövade tillsatser blandas i massan. Vid förberedande laboratorietester måste man göra en ordentlig kontroll av att egenskaperna förbättrats vid inblandning av tillsatserna. Det är i regel mycket kostsamt och kan även vara tveksamt ur arbetsmiljösynpunkt att använda många av dessa medel. Vid inblandning av tillsatsmedel måste man även tänka på att ändra varudeklarationen på beläggningsmassan.

Tillverkningsenhet
För att undvika störningar i utläggningsarbetet är det vikigt att välja en tillverkningsenhet med kapacitet att producera asfaltmassa kontinuerligt och i tillräcklig mängd. För beläggningar som kräver stor noggrannhet gällande asfaltmassans temperatur är ett satsblandningsverk att föredra. Vissa massor är mer lättillverkade och till dessa går det alldeles utmärkt med en asfaltfabrik (asfaltverk) som tillverkar massan konturnerligt (se vidare kapitel 10 ”Tillverkning”). Vid långa avstånd till beläggningsobjekten kan det vara nödvändigt att använda sig av flyttbara fabriker (asfaltverk).

Transportutrustning
På senare år, i takt med att många kvalitetspåverkande faktorer kunnat avhjälpas med teknikens hjälp, tenderar branschen att fokusera mer på transporternas betydelse för temperaturen på asfaltmassan och därmed slutkvaliteten på beläggningen. Lastbilen ska vara välisolerad så att inga värmeförluster sker. Transporter som kyler massan får absolut inte kompenseras genom förhöjd tillverkningstemperatur. Vidare är det viktigt med ett smalt utsläpp av asfaltmassan i läggaren så att inte massan ligger overksam och kallnar i tråget.
Flakets volym ska inte vara sådant att tomrum skapas när asfaltmassan lastas. Endast bilar specialutrustade till asfaltkörning ska anlitas för ett gott slutresultat. Tillräckligt antal fordon till utläggningsenheten är nödvändigt för att beläggningen inte ska behöva avbrytas (se vidare kapitel 11 ”Transport”).

Utläggningsutrustning
När man väljer maskintyper för utläggning gäller det att anpassa maskinerna efter beläggningens storlek. För stora maskiner på små objekt kan vara till nackdel och för små maskiner på stora objekt med stora krav kan få till följd att de krav som är uppställda inte uppfylls. Att utrustningen sköts och vårdas så att den fungerar på ett tillfredställande vis är en nödvändighet för kvaliteten på slutprodukten (se vidare kapitel 12 ”Utläggning”).

Packutrustning
Val av välttyp, storlek och antal är väsentligt i förberedelserna inför ett beläggningsarbete. Det spelar ingen roll om asfaltmassan är rätt proportionerad, tillverkad, transporterad och utlagd om vältinsatsen är undermålig. Om detta sker finns ingen möjlighet att få rätt funktion i beläggningen. Däremot kan man, om det smugit in sig småmissar i beläggningskedjan, rätta till detta med en extraordinär vältinsats (se vidare kapitel 13 ”Packning”).

Personal
Personalen är trots allt den viktigaste resursen man har när det gäller kvalitet och hållbarhet. Vi har inte råd att låta outbildad och oerfaren personal utföra beläggningar där det krävs mycket av den enskilde för att ett godkänt resultat ska uppnås. Utbildning och fadderskap av nyanställd personal är ett måste. Det är en svunnen tid när det var ”lätt” att lägga asfalt.

17.4 Arbetsrecept

Proportionering
I arbetsreceptet för asfaltmassan ska det stå så exakta angivelser som möjligt. Man ska vara säker på att massan klarar de funktioner som objektet kräver. För den skull är det viktigt att göra en proportionering av asfaltmassan. En blandning på laboratoriet eller i asfaltverket av den kornkurva och bindemedelshalt som är tänkt är därför nödvändig. Efter detta görs provningar, så att tänkt kornkurva och bindemedelshalt erhålls. Kontrollera upprepande gånger skrymmdensitet, kompaktdensitet, marshallhålrum och bitumenfyllt hålrum. I vissa recept ska även uppgifter om dynamisk stabilitet, vattenkänslighet ingå och i slitlagermassor även prallvärde. Dessa parametrar ska också testas. På arbetsreceptet ska det även framgå om asfaltgranulat blandats in. Klarar asfaltmassan funktionerna, överlämnas det till beställaren för påskrift.

Invägningsrecept
Ett invägningsrecept är oftast föränderligt och kan få justeras efter kvalitet på stenmaterial, fillerkapacitet m.m. En datoriserad styrning av asfaltfabriken ska larma vid fel i invägningen och kassera felvägda satser. Dokumentation på invägda satser är idag ett måste för att kunna göra efterkontroller och dokumentsäkra kvaliteten.

Tillverkning
En noggrann tillverkning av asfaltmassan är ett måste för att alla prover ska vara meningsfulla och att beläggningens slutresultat ska bli godkänt. Kalibreringssystem för vågar till stenmaterial, bindemedel, filler och tillsatser ska upprättas. Att aldrig överbelasta siktarna är en självklarhet, då detta leder till felaktig massasammansättning, vilket i sin tur leder till oönskade funktionella massaegenskaper.

Temperatur
Temperaturen på massasorten ska vara inskriven i invägningsreceptet. För varm eller kall massa ger en dålig slutprodukt. Temperaturen på massan som tillverkas ska dokumenteras i processdatorn och kunna skrivas ut om så önskas. Det är fel att öka värmen på massan för att transporten är lång, massan ska lagras eller andra orsaker.
Detta förstör produkten och därför bör man eliminera avkylningsorsaker istället. Kall massa kan inte hanteras och vältinsatsen blir otillräcklig. Tillverkningstemperaturen på de flesta massor ska ligga mellan 155 och 165 grader. Vid handläggning kan något högre temperatur accepteras.

Ingående material
Kontroll av ingående material delas upp i mottagningskontroll och tillverkningskontroll. Mottagningskontroll innebär att provtagning eller okulär besiktning utförs av material som kommer till tillverkningsenheten. Exempel på sådant material är främmande stenmaterial, bitumen, filler, fiber och vidhäftningsmedel. Till tillverkningskontroll räknas bitumen som förvaras i asfaltfabrikernas tankar, eget stenmaterial och egenproducerad filler.

17.5 Materialkontroll asfaltverk

17.5.1 Tillverkningskontroll

Eget stenmaterial
Kornkurva, sprödhet, flisighet, kulkvarnsvärde och densitet analyseras för att kontrollera att materialet motsvarar uppställda krav.

Bitumen
Kontroll av bitumenets kvalitet när den förvaras i asfaltverkets tankar. För hög värme och lång lagring förändrar bitumenets penetration.

Egenfiller
Siktanalys för att säkerställa att tillräcklig mängd är mindre än 0,063 mm. En rekommendation är att kvaliteten (kornkurvan) på material under 0,063 kontrolleras oftare, då detta är betydande för slut produkten.

17.5.2 Mottagningskontroll

Främmande stenmaterial, kornkurvans sprödhet, flisighet, kulkvarnsvärde och densitet analyseras för att kontrollera att materialet motsvarar de krav som är beställda.

Bitumen
Penetration ligger till grund för hårdhedsklassiferingen av bitumen. Provet ska tas ut när bitumenbilen lossar sin last. Penetrationsanalysen avslöjar om leveransen uppfyller kravet på hårdhet. Bitumen kan förorenas i transporten om bitumenbilen inte rengjorts efter oljetransport m.m., vilket då ger en högre penetration. För andra analyser hänvisas vanligen till bitumenleverantörens egenkontroll.

Köpfiller
Siktanalys för att undersöka att tillräcklig mängd material är mindre än 0,063 mm. En rekommendation är att kvaliteten (kornkurvan) på material under 0,063 kontrolleras oftare (än enbart vid leverans), då detta har stor betydelse för slutprodukten.

Fiber
Kontrolleras okulärt vid leverans; är den fuktskadad blir blandningsegenskaperna sämre. Kontroller bör även ske av bindemedelshalt i de fibersorter som har detta inblandat.

17.6 Leverans- och funktionskontroll

Leveranskontroll sker då asfaltmassan är färdigtillverkad vid fabriken. Kornkurva, bindemedelhalt och marshallhålrum är tester som görs regelbundet. Provning av funktionella egenskaper hos beläggningen, s.k. funktionstester har blivit allt vanligare och är mycket viktiga. Nedan ges några exempel på funktionstester.

Dynamisk kryptest
En kontroll av massan som visar om den är stabil och därmed tål höga laster, med andra ord asfaltmassans deformationsbenägenhet.

Vattenkänslighet
En metod för att testa hur känslig massan är mot vattenpåverkan.

Prall
Visar hur färdig massa står emot nötning och stensläpp. Ger även en indikation på om massan är rätt sammansatt.

17.7 Transport

Lastning
Lastningsföreskrifter bör finnas vid alla asfaltfabriker. Ett asfaltlass ska lastas med störtprincipen (det är inte bra att småskvätta på lasset). Asfalten ska ligga jämnt fördelad över hela flaket, dvs inga högar där stenmaterialet i asfalten kan börja rulla och därmed separera. Det är viktigt att asfalten lastas mot bakluckan. Där är det särskilt viktigt att det ej uppstår separationer eftersom den massa som ligger längst bak på bilen kommer att hamna i ett redan utsatt lastbyte. Lastbilsflakens volym ska vara anpassade efter lastkapaciteten.

Temperatur
Strävan efter stabil temperatur under transporten är ett mål som är möjligt. Kontrollera temperaturen på lasten vid lastning resp. lossning och gör åtgärder för att få bort värmeförlusten. Kontrollera isoleringen på flaket med hjälp av en laserpistol. Mät lufttemperaturen, jämfört med flakets temperatur på insidan. En för stor skillnad i dessa temperaturer betyder värmeförlust från asfaltmassan.

Vägning
Att vikten på asfaltlassen stämmer är viktigt både för beställare och entreprenör. Kröning av bilvågar bör ske 1ggr per år, lämpligast på våren

Lossning
Lossningen i läggaren bör ske med täckt flak, så jämt och sparsamt som möjligt i läggartråget. De bästa lassbytena blir om massan rinner ut ur en smal öppning i lastbilens bakdel. Läggartråget för inte tömmas på massa vid ett lassbyte. Stanna läggaren några sekunder och invänta lossningen av lastbilen.

17.8 Utläggning

Utläggningens kvalitetsaspekter behandlas i ett annat kapitel. Homogenitet i beläggningen är det viktigaste för att erhålla godkända resultat vid efterföljande kvalitetskontroller, framförallt när det gäller funktionstester. Det går inte att få samma resultat på ett test av funktionen om man vid en provplats får en stenrik bindemedelsfattig yta och vid en annan får en fet beläggning utan stenskelett. För att uppnå homogenitet i utläggningen och därmed godkända provresultat är det viktigt att undvika både sid- och längsgående separationer.

Skruvhöjd
För att få en homogen yta på beläggningen är det viktigt med höjden över markytan på läggarskruvarna. Den ska vara så låg som möjligt utan att den inverkar på jämnhet och packning. Man får prova sig fram genom att dokumentera beläggningstjocklek, skruvhöjd och massasort. Därefter mäts hålrum och ytstruktur för att se den optimala höjden på skruvarna vid olika beläggningar.

Breddökning
Möjligheten att få samma tjocklek, packning och ytstruktur på breddökningen som övrig beläggning beror på inställningen av maskinen. Om inte detta är möjligt ska maskintillverkaren kontaktas. Det är inte tillfredsställande att lägga två olika beläggningar i samma läggardrag.

Temperatur
Temperaturen mäts med en lasermätare som riktas mot beläggningen. Ett bra avstånd för att mäta temperaturen är c:a en meter bakom screeden. Temperaturen ska där vara mellan 140 – 150 grader. Vid den temperaturen minskar risken för separationer, oxidationer och blödningar. Går det inte att få till Om det inte går att uppnå erforderlig packning vid denna temperatur, måste vältinsatsen ökas.

Lassbyten
Den känsligaste delen för kvalitet och hållbarhet i en beläggning är lassbyten. Det är av största vikt att inte tömma läggartråget vid lassbyten eller att fälla upp trågsidorna vid byte av lastbil. Man bör också kassera det sista i läggartråget vid ett dragslut. Med en DOR- mätare eller värmekamera går det att undersöka om man lyckats med lassbytena.

Provtagning asfaltmassa
Vid utläggning tas prover på asfaltmassan. Dess kornkurva, bindemedelshalt och Marshalhålrum ska överstämma med det för objektet tillverkade arbetsrecept. Detta sker vanligtvis 1 ggn per 800 ton. Likaså tas prover på stenmaterialet så att deras parametrar stämmer med arbetsreceptet. Det är mycket viktigt att den person som ska ta ut proverna har tillräcklig utbildning. Det är oftare fel på provtagningen än på produkten vid dålig överensstämmelse mellan prov och arbetsrecept.

Packning
Det är den kanske viktigaste delen för att beläggningen ska bli godkänd. Det gäller framförallt funktionstester, där 100% packningsgrad över hela beläggningsytan oftast krävs för att uppnå kraven. En god packning ger låg standardavvikelse på skrymdensiteten vilket ger jämna provresultat, med andra ord en homogen beläggning.

Överfarter
Antalet överfarter är beroende på tjocklek, underlag och massasort. En tumregel är att det inte är möjligt att få tillräcklig packning vid mindre än 6 överfarter. Det är till god hjälp för vältföraren om det görs upp vältschema. Det senaste kontrollsystemet är en datorutrustning som visar hur många överfarter som görs under pågående vältning på beläggningen.

Hastighet
Den optimala välthastigheten är 3 km/h. Då detta är en för låg hastighet för att vältningen ska hinnas med har man kommit fram till att 6 km/h är den hastighet som ger det totalt bästa packningsresultat. Det hjälper inte att öka hastigheten, då trycket på massan blir sämre och fler överfarter behövs. För att kontrollera hur fort 6 km/h är, kan man mäta upp en hundra meters sträcka som ska ta en minut för välten att köra. Att fylla på vatten och bränsle till vältarna under arbetets gång är absolut inte att föredra. Då får man se till att extravältar finns att tillgå.

Antal vältar
Det är upp till läggarlaget att inte köra fortare än att vältarna hinner med att packa. Likaså är det viktigt att planera antalet vältar före beläggningsstart. Ju sämre väder desto fler vältar. En vält är alltid för lite på objekt med läggardrag över 1 km. Under arbetets gång går det att mäta med en densitetsmätare om vältningen är tillräcklig. Man kan även dra erfarenhet från de hålrumstester som görs.

17.9 Färdig beläggning

Homogenitet
Att mäta beläggningens homogenitet är ett sätt att kontrollera att sammansättningen av massa och packningsgraden är så nära densamma som möjligt, var du än mäter på den asfalterade sträckan. Det finns tre sätt att mäta:
• På en färdig beläggning med en rullande densitetsmätare. Det gäller alltså att få en så jämn skrymdensitet som möjligt över hela beläggningen. Detta går inte att uppnå utan en mycket väl genomförd packning.
• Hålrumsprovning, ju lägre standardavvikelse på hålrummet, desto bättre homogenitet (se nedan).
Ett hjälpmedel för att nå god homogenitet är att övervaka temperaturvariationer via en värmekamera som monteras på läggaren. Kameran visar varma respektive kalla partier i beläggningen bakom läggaren. Har däremot massan tillverkats för varm, framträder inte de partier där det uppstått separationer i beläggningen. Detta är ytterligare ett skäl till varför det är viktigt med rätt temperatur vid tillverkningen.

Hålrum
Hålrumsprovning är ett sätt att kontrollera packningen. En kontrollyta består vanligtvis av 6000 m2. Två borrkroppar borras upp efter en fastställd borrplan. Provtagningsplatserna bestäms av slumpmässigt utvalda lägen. Medelvärdet av två uppborrade kroppar bestämmer hålrumshalten för provytan. Normalmassorna ska på beläggningen ha ett hålrum mellan 2-6%.

Mjukpunkt
Mjukpunktsförändring är ett mått på hur bindemedlets egenskaper påverkas i tillverkning, under transport till utläggningsplats och vid färdig beläggning. Prov tas ut på bindemedlet vid tillverkning av massan. Detta jämförs med prov uttaget bakom läggaren på motsvarande asfaltlass. Ju större skillnad i mjukpunkt desto mer anses massan ha oxiderats i tillverkning, transport och utläggning. Oxidation ger en sämre produkt. Vanligtvis utförs testet med en intervall på 1 prov/1000 ton.

Friktion och textur
Ett sätt att mäta friktionen hos den färdiga beläggningen är med hjälp av en släpvagnsmonterad utrustning som dras efter en bil. Först appliceras en vattenfilm på beläggningsytan, varefter man registrerar när ett mäthjul på släpvagnen börjar slira. En annan metod är att mäta ytans Makrotextur (skrovlighet), och därmed indirekt även mäta en viktig del av friktionen. Textur kan mätas med lasermätbil eller manuellt med den s k sandfläcksmetoden (numera används dock standardiserade glaspärlor istället för sand).

Tjocklek
Tjockleken kan kontrolleras på olika sätt. Genom att dividera den utlagda mängden massa med ytan får man fram en genomsnittlig tjocklek, exempelvis angiven i kg/m2. Ett annat sätt är att mäta tjockleken på uppborrade provkroppar. Normalt ett prov/1000 m2. Underhållsbeläggningar borras dock normalt inte för tjockleksbestämning, eftersom tjockleken varierar med underlagets ojämnhet.

Jämnhet
Jämnhet mäts med lasermätbil; Profilograf eller Laser RST. Vissa typer av ojämnheter kan också mätas med rätskiva. Se vidare kap 9 Funktionella egenskaper.

Dynamisk kryptest
Funktionstest på borrkärnor för kontroll av beläggningens stabilitet. Deformationsresistensen hos en provkropp som utsatts för pulserande last redovisas som relationen mellan den uppkomna deformationen och provkroppens ursprungshöjd (=60 mm). Resultatet anges i mikrostrain (µ-strain).

Vattenkänslighet
Funktionstest på uppborrade kärnor. Kontroll av hur känslig beläggningen är för vatten. Pressdragprovning på vattenlagrade prover jämförs med torrlagrade. Låg vattenkänslighet (=högt värde) borgar för lägre livslängd på beläggningen

Prall
Kontroll av beläggningens slitstyrka. Viktiga parametrar för bra resultat är stenmaterialets kulkvarnsvärde och vältinsatsens packningsgrad.

17.10 Metoder för produktionsövervakning samt massadesign

DOR-mätning
En rullande isotopmätare för kontroll av skrymdensiteten i beläggningen, avslöjar homogeniteten i beläggningen. Det är lätt att upptäcka sido- och längsgående separationer med denna metod. Även om det inte ännu finns några direkta krav på homogenitet, är denna apparat ett bra instrument för att komma åt brister i kvaliteten på färdig beläggning. Genom att använda sig av DOR-mätning vid beläggningsarbetet kan man styra produktionen så att man minskar risken för separerade ytor, och därmed risken för underkända provresultat på slutprodukten.

Rullflaskmetoden
Kontroll av vidhäftningsegenskaper på det stenmaterial som används i asfaltmassan. Bra vidhäftning hjälper till att få goda provresultat i beläggningen.

Värmekamera
Ett instrument som mäter temperaturen på utlagd massa efter läggaren. Av detta kan man få fram om asfalten tillverkas i rätt temperatur, transporten utförts på ett bra sätt, lastbytena är tillfredställande och att läggaren inte separerar massan. Att använda värmekamera är ett enkelt och spännande sätt att få alla i produktionskedjan att medverka till att förbättra kvaliteten på beläggningen. Resultat på slutprodukten går dock inte att fastställa med hjälp av värmekamera eftersom packningsinsatsen utförs efter värmeövervakningen, och därmed inte finns med i utvärderingen.

Viskositet
Ett mått på motståndet att rinna, med andra ord den inre friktionen hos bituminet.

Wheeltrack
En metod för att kontrollera stabiliteten i beläggningen. En provyta asfaltmassa läggs ut och packas på laboratoriet. Ytan trafikeras med ett däck sittande på en rundgående axel. Ett stabilitetsvärde tas fram. Tyvärr finns det olika typer av wheeltrackmaskiner och dessa är inte riktigt jämförbara.

Fraas brytpunkt
Beskriver den temperatur vid vilken ett torrt skikt av bitumen spricker eller går sönder under böjning.

Densitet
Av flera anledningar är det ofta viktigt att känna till densiteten hos materialet. Detta gäller både bitumen, stenmaterial och asfaltmassa. För asfalt skiljer man på skrymdensitet (luftporerna räknas med) och kompaktdensitet (luftporer räknas ej med).

Funktionsbeläggningar
När det handlar om funktionsobjekt är det förprovningarna man ska lägga sin energi på. I de flesta upphandlingar finns inga krav på provresultat från färdig beläggning. Däremot ska friktionen vara tillfredställande, inga stensläpp får förekomma under funktionstiden eller hjulspår inom ett visst antal år.

Grusmaterial
Kross och grusmaterial skall provas olika beroende på vad materialet skall användas till . T.ex. bärlager enligt Trafikverkets krav på analyser och fraktioner. Dessa är i sin tur baserade på gemensamma europeiska standarder som ges ut av SIS. Ytterligare kravbeskrivningar finns i AMA som ges ut av Svensk Byggtjänst, (se även Byggbokhandeln ) på Internet samt de kravbeskrivningar som ges ut av SBMI (Sveriges Bergmaterial Industri). Kornkurva, delningstal, organisk halt, LT-index och kulkvarnsvärde är vanliga analyser på grusmaterial.

17.11 Provningsfrekvenser

I asfaltproducentens kvalitetssystem beskrivs hur mycket och hur ofta prover skall tas ut och analyseras från tillverkningen, för att få en garanti på att slutmaterialet håller ställda krav. Hänsyn till kundens krav på provningsfrekvensen måste även tas.
Prov utanför frekvensen är minst lika viktigt vid misstanke om felaktigheter eller vid provkörning. Här ges förslag på provtagningsfrekvenser.

Anmärkning: En gemensam europeisk standard för produktionskontroll av asfalt håller även på att utarbetas inom CEN.

Bitumen
1ggr/300 ton mottaget material.
Köpfiller
1ggr/300 ton mottaget material.
Främmande stenmaterial
1ggr/300 ton mottaget material.
Fiber
Vid varje leverans.
Eget stenmaterial
1ggr/1500 ton tillverkad fraktion.
Andra egenskaper 1ggr/3000 ton.
Egenfiller
1ggr/500 ton tillverkad asfaltmassa.
Bindemedelhalt/kornkurva
1ggr/800 ton tillverkad asfaltsort.
Dynamisk kryptest, Vattenkänslighet, Prall
1ggr/per år på aktuella massasorter för att säkerställa stabilitetsvärden och vattenkänslighet. Ska även utföras när massan avsiktligt förändras av någon anledning.

17.12 Asfaltlaboratorium

Laboratorier för asfaltbranschen är antingen rena produktionslaboratorier, regionslaboratorier med utvecklingsresurser samt forskningslaboratorier. Det laboratorium som ligger närmast tillverkningen är oftast produktionslaboratorium och har som huvudsaklig uppgift att kontrollera kvaliteten på ingående material och massasammansättning. Det är vanligt att man på dessa laboratorier proportionerar massan, dvs sätter samman arbets- och invägningsrecept. Större laboratorier är ofta regionslaboratorier och har större resurser vad gäller mångfald i provningsapparatur. På dessa laboratorier har man kunskap och möjlighet att utveckla nya massor. En del av dessa laboratorier är ackrediterade vilket innebär att man genom kontroll av SWEDAC visar att man uppfyller vissa krav beträffande organisation, utrustning, provningsmetoder, dokumentation och opartiskhet mm. Det sistnämnda innebär att man måste vara skild från produktionen, vilket kan medföra sämre möjlighet att komma i kontakt med tillverkningen. Idag kräver Trafikverket att laboratorier som utför kvalitetskontroll (dvs leveranskontroll av beläggningsarbeten) skall vara antingen certifierade enligt ISO 9000 eller ackrediterade enligt ISO 14000. Slutligen kan nämnas forskningslaboratorier. Deras huvudsakliga uppgift är att få fram nya och bättre beläggningar, utfärda koncept och även utföra opartiska analyser av oförklarliga fel på en beläggning.

Författare

Rolf Franzén
NCC Roads AB.